Yes!

Yes gott folk, vi är på väg!

Första inlägget och vi går ut råbarkat hårt, igår satt jag och såg på det omåttligt populära TV-serien Efterlyst där en utav Sveriges skarpaste personer måste jobba, ni gissade rätt... Leif GW Persson! Den människan är ju ett vandrande geni och uppslagsverk i ett. Han har skarpa analyser och ett lite Svensson-fumligt sätt att föra sig i TV vilket jag tror är till stor fördel både för honom och hela showen, han är så skönt långt bort från perfekt som det går att komma!

Igår däremot så började Leif att harkla sig och såg t.om lite besvärad ut när han tog upp hudfärgen på en gärningsman, jag tror att det var efter inslaget om våldtäkten/väåldtäkterna i Örebro och jag har aldrig förstått varför det i Sverige år 2010 är svårt att prata om hudfärg vare sig det gäller brott eller rent allmänt.

Om vi tar t.ex kategorin brott så kan ju detaljen hudfärg vara av väldigt stor vikt då det finns väldigt många färger i samhället. Vi har röda, svarta, vita människor, vi har gula människor, mulatter och säkert en del andra som jag inte har tänkt på.
Så varför är detta ämne så känsligt i Sverige?

Därifrån jag kommer, Long Beach i California. och det här gäller generellt i USA så går det alltid ut en beskrivning på förövaren. Är förövaren en storvuxen indian så är han en storvuxen indian även över polisradion och skulle polisen misslyckas så går samma varning ut på nyheterna, naturligtvis med lite mera info än att han BARA är en storvuxen indian.

Men i Sverige så lindar vi in problemet och vågar inte ta steget ut, för skam över mig om jag skulle bli tagen för att vara rasist eller om någon skulle tycka att det var helt av banan. Och tyvärr är det oftast så det ser ut, att anklaga någon för att vara rasist är lika stort i Sverige som det är att stämma någon i USA och det kan vi till en väldigt stor del skylla på en helt havererad invandrarpolitik här iSverige där t.om invandrarna ställer sig frågande ibland VARFÖR vi daltar så med dom. Jag fick frågan av en kille från Irak för några år sedan; "hur tror du att ni skulle bli behandlade on ni var tvungna att fly från Sverige till Irak?"
Vi diskuterade ämnet ett bra tag och kom båda överens om att jag knappast skulle bli dåligt behandlad i onödan MEN att följa seder och bruk, att ha respekt för det nya samhället och samtidigt vara glad över att någon faktiskt tog emot mig när jag behövde det som mest skulle vara några av de mest självklara punkter.

Tycker du att det fungerar så i Sverige frågade jag.

"Nej" sa han, " det har aldrig fungerat så här."