Jag slutar aldrig att förvånas över Michael Jacksons vänner och då speciellt hans bröder. I dagarna hade dom tydligen hittat en låda med gamla bälten som Michael hade använt vid uppträdanden och på turneer som dom med stor iver la vantarna på för att sedan sälja dem för runt fem till sextusen dollar styck, alltså mellan 40 och 48tusen svenska kronor per skärp.
Jag kan tänka mig att den som samlar på MJ saker och såg upp till honom som artist självklart ser det här som ett tillfälle, det skulle jag göra om det var en artist som jag verkligen brann för, men det roliga i det här är att bältena inte såldes i ursprungsskick utan signerades först utav... bröderna?!
Gör inte det att dessa objekt tappar enormt i värde och känns lite sunkiga?
Om du som tjej är inne på D&G på Rodeo Drive och hittar en sån grymt snygg klänning och prislappen står på $6000, skulle du då köpa den?
Antagligen om du hade pengar över och VERKLIGEN ville ha klänningen men hur besviken skulle du bli om du sen köpte den och ser att det står "BLÅKLÄDER" på insidan av klänningen? Långnäsa 2000!
Saken är att det här sker varje gång som en stjärna dör, det är nästan som att folk runtomkring har gått och väntat på att du ska dö för att få roffa åt sig godsakerna och sälja varumärket ännu mer. Michael Jackson, Elvis, JR Cash, Von Dutch, Sailor Jerry...listan kan göras milslång!
Och i slutändan, vem fan vill ha Jackson brödernas autograf på ett bälte som en superstjärna har haft på sig??
fredag 28 maj 2010
torsdag 27 maj 2010
Yes!
Yes gott folk, vi är på väg!
Första inlägget och vi går ut råbarkat hårt, igår satt jag och såg på det omåttligt populära TV-serien Efterlyst där en utav Sveriges skarpaste personer måste jobba, ni gissade rätt... Leif GW Persson! Den människan är ju ett vandrande geni och uppslagsverk i ett. Han har skarpa analyser och ett lite Svensson-fumligt sätt att föra sig i TV vilket jag tror är till stor fördel både för honom och hela showen, han är så skönt långt bort från perfekt som det går att komma!
Igår däremot så började Leif att harkla sig och såg t.om lite besvärad ut när han tog upp hudfärgen på en gärningsman, jag tror att det var efter inslaget om våldtäkten/väåldtäkterna i Örebro och jag har aldrig förstått varför det i Sverige år 2010 är svårt att prata om hudfärg vare sig det gäller brott eller rent allmänt.
Om vi tar t.ex kategorin brott så kan ju detaljen hudfärg vara av väldigt stor vikt då det finns väldigt många färger i samhället. Vi har röda, svarta, vita människor, vi har gula människor, mulatter och säkert en del andra som jag inte har tänkt på.
Så varför är detta ämne så känsligt i Sverige?
Därifrån jag kommer, Long Beach i California. och det här gäller generellt i USA så går det alltid ut en beskrivning på förövaren. Är förövaren en storvuxen indian så är han en storvuxen indian även över polisradion och skulle polisen misslyckas så går samma varning ut på nyheterna, naturligtvis med lite mera info än att han BARA är en storvuxen indian.
Men i Sverige så lindar vi in problemet och vågar inte ta steget ut, för skam över mig om jag skulle bli tagen för att vara rasist eller om någon skulle tycka att det var helt av banan. Och tyvärr är det oftast så det ser ut, att anklaga någon för att vara rasist är lika stort i Sverige som det är att stämma någon i USA och det kan vi till en väldigt stor del skylla på en helt havererad invandrarpolitik här iSverige där t.om invandrarna ställer sig frågande ibland VARFÖR vi daltar så med dom. Jag fick frågan av en kille från Irak för några år sedan; "hur tror du att ni skulle bli behandlade on ni var tvungna att fly från Sverige till Irak?"
Vi diskuterade ämnet ett bra tag och kom båda överens om att jag knappast skulle bli dåligt behandlad i onödan MEN att följa seder och bruk, att ha respekt för det nya samhället och samtidigt vara glad över att någon faktiskt tog emot mig när jag behövde det som mest skulle vara några av de mest självklara punkter.
Tycker du att det fungerar så i Sverige frågade jag.
"Nej" sa han, " det har aldrig fungerat så här."
Första inlägget och vi går ut råbarkat hårt, igår satt jag och såg på det omåttligt populära TV-serien Efterlyst där en utav Sveriges skarpaste personer måste jobba, ni gissade rätt... Leif GW Persson! Den människan är ju ett vandrande geni och uppslagsverk i ett. Han har skarpa analyser och ett lite Svensson-fumligt sätt att föra sig i TV vilket jag tror är till stor fördel både för honom och hela showen, han är så skönt långt bort från perfekt som det går att komma!
Igår däremot så började Leif att harkla sig och såg t.om lite besvärad ut när han tog upp hudfärgen på en gärningsman, jag tror att det var efter inslaget om våldtäkten/väåldtäkterna i Örebro och jag har aldrig förstått varför det i Sverige år 2010 är svårt att prata om hudfärg vare sig det gäller brott eller rent allmänt.
Om vi tar t.ex kategorin brott så kan ju detaljen hudfärg vara av väldigt stor vikt då det finns väldigt många färger i samhället. Vi har röda, svarta, vita människor, vi har gula människor, mulatter och säkert en del andra som jag inte har tänkt på.
Så varför är detta ämne så känsligt i Sverige?
Därifrån jag kommer, Long Beach i California. och det här gäller generellt i USA så går det alltid ut en beskrivning på förövaren. Är förövaren en storvuxen indian så är han en storvuxen indian även över polisradion och skulle polisen misslyckas så går samma varning ut på nyheterna, naturligtvis med lite mera info än att han BARA är en storvuxen indian.
Men i Sverige så lindar vi in problemet och vågar inte ta steget ut, för skam över mig om jag skulle bli tagen för att vara rasist eller om någon skulle tycka att det var helt av banan. Och tyvärr är det oftast så det ser ut, att anklaga någon för att vara rasist är lika stort i Sverige som det är att stämma någon i USA och det kan vi till en väldigt stor del skylla på en helt havererad invandrarpolitik här iSverige där t.om invandrarna ställer sig frågande ibland VARFÖR vi daltar så med dom. Jag fick frågan av en kille från Irak för några år sedan; "hur tror du att ni skulle bli behandlade on ni var tvungna att fly från Sverige till Irak?"
Vi diskuterade ämnet ett bra tag och kom båda överens om att jag knappast skulle bli dåligt behandlad i onödan MEN att följa seder och bruk, att ha respekt för det nya samhället och samtidigt vara glad över att någon faktiskt tog emot mig när jag behövde det som mest skulle vara några av de mest självklara punkter.
Tycker du att det fungerar så i Sverige frågade jag.
"Nej" sa han, " det har aldrig fungerat så här."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)